Min digitala tvilling verkar ligga bättre till för befordran

Jag läste häromdagen att företag har börjat ge sina anställda digitala tvillingar.

Det låter först som något betydligt mer spännande än det är. Jag såg framför mig en liten digital Clara som såg ut exakt som jag, fast med bättre hållning, som kunde skickas på möten jag inte ville gå på.

Riktigt så fungerar det tydligen inte.

Det handlar om en AI-version av dig som lär sig hur du arbetar och sedan kan hjälpa till med mejl, research, rapporter och annat som annars ligger och väntar på dig när du vaknar. Den kan dessutom arbeta på natten.

Jag blev väldigt intresserad.

För hade jag haft en sådan på den tiden när jag var anställd hade hon kunnat göra underverk för min karriär.

Hon hade kunnat börja vid halv sex på morgonen och gå igenom inkorgen, sammanställa rapporter och förbereda dagens möten medan jag fortfarande sov. När jag sedan kom in vid åtta med kaffe och den där svaga känslan av att det definitivt var något viktigt jag skulle komma ihåg hade halva arbetsdagen redan varit löst.

”Oj Clara, har du redan hunnit med allt det här?”

”Ja.”

Jag hade naturligtvis inte ljugit. Det hade bara känts onödigt att belasta organisationen med detaljer kring exakt vilken Clara som gjort vad.

Dessutom misstänker jag att min digitala tvilling ganska snabbt hade utvecklats till den person jag själv har försökt bli under större delen av mitt vuxna liv.

Hon hade svarat på mejl direkt.

Hon hade kommit ihåg saker utan att skriva dem på en lapp och sedan tappa bort lappen.

Hon hade aldrig öppnat datorn för att göra en specifik sak och tjugo minuter senare upptäckt att hon nu höll på med något helt annat och inte längre kunde minnas vad den specifika saken var.

Hon hade varit fruktansvärt effektiv.

Jag hade förmodligen börjat ogilla henne.

Särskilt om Adam hade börjat säga saker som:

”Kan inte digitala Clara göra det?”

Nej.

Digitala Clara har redan väldigt mycket just nu.

Jag vet att hon inte kan bli stressad, men det handlar om principen.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att Adam förmodligen hade tyckt väldigt mycket om henne.

Hon skulle aldrig avbryta honom mitt i en mening för att hon precis kommit på något. Hon skulle aldrig säga ”jag har en idé” på ett sätt som gör att han omedelbart förstår att resten av eftermiddagen är inställd.

Hon skulle antagligen inte heller börja en arbetsdag med orden ”jag tänkte på en sak i natt”.

Jag inser att det här kan bli ett problem.

Problemet är att hela den här fantastiska möjligheten kommer lite sent för mig. Jag är inte anställd längre. Adam och jag driver vårt företag tillsammans, vilket innebär att jag mycket väl skulle kunna skaffa en digital tvilling som arbetar hela nätterna, men jag har ingen chef att imponera på med henne.

Ingen kommer att upptäcka att ”jag” skickade ett genomarbetat underlag 05.47 och börja fundera på om det kanske är dags att ge Clara lite större ansvar.

Jag har redan större ansvar.

Jag har allt ansvar.

Det är en av de mindre omtalade fördelarna med att driva företag.

Adam och jag skulle förstås kunna skaffa varsin digital tvilling. Då skulle vi plötsligt gå från två personer till fyra på företaget utan att behöva anställa en enda människa.

Det är första gången vår personalbudget ser riktigt lovande ut.

Jag ser framför mig att det skulle fungera alldeles utmärkt de första dagarna.

Sedan skulle digitala Adam och digitala Clara börja leverera betydligt snabbare än vi gör och ganska snart skulle de förmodligen börja ha möten utan oss.

Efter ett halvår sitter riktiga Adam och jag i köket med kaffe medan våra digitala motsvarigheter driver företaget.

”Det verkar gå bra.”

”Ja.”

”De hade visst möte med kunden idag.”

”Jag såg det.”

”Ska vi göra något?”

”Vi kan gå en promenad.”

Det är möjligt att det är så framtidens fyradagarsvecka till slut löser sig.

Fast det finns en del av arbetslivet som min digitala tvilling inte riktigt kan hjälpa mig med.

När man driver företag tillsammans finns det ingen ovanför som ser vad man gör.

Adam ser förstås mitt arbete och jag ser hans. Vi vet hur mycket som kan ligga bakom något som utifrån ser ganska odramatiskt ut. En offert som äntligen gick iväg. Ett avtal som blev klart. Ett problem som löstes och som ingen annan någonsin kommer att veta tog tre timmar, fyra telefonsamtal och en stund där den ena av oss fick prata om något helt annat medan den andra lugnade ner sig.

När det till slut är klart kommer ingen chef förbi och råkar känna till de sjutton turerna innan det blev det. Ingen vet att det där lilla ”klart” i kalendern egentligen borde följas av konfetti.

Man går bara vidare till nästa sak.

Vilket kanske är lika bra, eftersom ett utvecklingssamtal i vårt företag skulle bli ganska märkligt.

Jag skulle kunna börja med att skriva min egen självutvärdering.

”Clara har under året visat stor initiativförmåga, hög leveranskapacitet och en imponerande förmåga att driva komplexa processer framåt.”

Sedan skulle jag kunna läsa den i egenskap av chef.

”Tack Clara. Fint att du lyfter det.”

”Tack.”

”Är det något du själv känner att du vill utveckla framöver?”

”Lönen.”

Och där hade vi förmodligen fått avsluta mötet på grund av dålig stämning.

Så Adam och jag har, utan att egentligen bestämma det, blivit den funktionen åt varandra.

När han berättar att något äntligen har löst sig vet jag ofta precis hur mycket arbete som ligger bakom. Då säger jag att han gjorde det jävligt bra.

Ibland är det jag som lyckats med något och då säger han det till mig.

Och ibland handlar det inte ens om någon stor framgång. Ibland har det bara varit en ovanligt tung dag och någon av oss behöver höra att den andra faktiskt ser hur mycket man försöker.

Det är lätt att glömma den delen när man arbetar för sig själv. Man tänker gärna att det är resultatet som räknas. Kunden blev nöjd, problemet blev löst, fakturan blev skickad och sedan går man vidare.

Men människor fungerar tydligen inte riktigt så.

Ibland behöver vi någon som såg vägen dit också.

Så jag vill fortfarande ha min digitala tvilling.

Absolut.

Hon kan börja på måndag. Jag har redan en ganska omfattande lista över saker hon gärna får ta tag i och tänker vara väldigt tydlig från början med att hon rapporterar till mig och inte till Adam.

Jag har sett hur sådant här börjar.

Men när hon har gått igenom inkorgen, sammanställt rapporterna och gjort allt det där som hon tydligen är så väldigt duktig på kan hon faktiskt gå och lägga sig.

För ibland, när dagen varit lång eller något vi kämpat med äntligen har löst sig, tittar Adam på mig och säger:

”Du. Det där gjorde du jävligt bra.”

Och ibland säger jag det till honom.

Det registreras ingenstans.

Men han såg.

Och jag såg.

Jag tror faktiskt att det räcker.