Arton somrar

Jag har nyligen fått veta att man bara får arton somrar med sina barn. Det var ett ganska omskakande besked, inte minst eftersom jag tydligen redan har förbrukat samtliga utan att ens vara medveten om att det pågick någon form av nedräkning.

Jag minns inte att någon informerade mig om detta när barnen föddes. Ingen på BB nämnde att vi hade ett begränsat antal sommarlov tillsammans eller att det kunde vara klokt att föra någon sorts statistik. Och jag är ändå en människa som brukar uppskatta framförhållning. Jag hade åtminstone velat veta om det fanns några särskilda krav för att en sommar skulle bli godkänd.

Hade jag känt till förutsättningarna hade jag kanske varit lite mer ambitiös vissa år. Åtminstone sommaren då det regnade i tre veckor och vi till slut började betrakta ett besök på IKEA som en utflykt. Jag minns att vi köpte något vi inte behövde, åt korv och åkte hem igen. Barnen verkade nöjda. Jag var mest glad över att vi hade lämnat huset och att ingen behövde byta kläder efteråt.

Det var egentligen en ganska lyckad dag, när jag tänker efter. Men jag är osäker på hur den skulle stå sig i en sammanställning över barndomens arton somrar.

Jag stötte på fenomenet på sociala medier, där budskapet är att vi bara har arton somrar innan barnen blir vuxna och börjar leva sina egna liv. Vi ska ta vara på tiden, skapa minnen och vara närvarande, eftersom allt en dag kommer att vara över.

Det är vackert tänkt, absolut. Jag blev till och med lite rörd när jag först läste det. Sedan började jag fundera över vad jag egentligen hade gjort av våra somrar, vilket naturligtvis var precis vad jag skulle undvika.

För jag undrar om inte hela den här nedräkningen riskerar att få motsatt effekt mot vad som egentligen är tanken. Om vi redan när barnen är små börjar räkna hur många somrar vi har kvar, vad händer då med vår förmåga att faktiskt vara i dem? Ska vi sitta där på stranden och tänka att det här var sommar nummer elva och att vi nu bara har sju kvar? Och vad händer när vi närmar oss sommar sexton av arton? Börjar vi känna att det är dags att kompensera för tidigare års mindre lyckade semesterplanering?

Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag hade kunnat bli ganska besvärlig med den informationen.

Jag hade förmodligen börjat planera redan i januari, gjort listor över sådant vi ännu inte hunnit uppleva och känt ett visst obehag inför tanken på en hel sommarvecka utan någon särskild aktivitet. Inte för att någon egentligen hade efterfrågat det, utan för att jag hade fått för mig att tiden höll på att rinna ut.

Och jag undrar vad det gör med barnen om vi vuxna börjar behandla varje sommarlov som en möjlighet vi absolut inte får slarva bort. Om de känner att varje ledig dag helst ska innehålla något alldeles särskilt, eftersom mamma och pappa så gärna vill skapa minnen innan det är för sent. Det är ju ganska mycket ansvar att lägga på en helt vanlig tisdag i juli.

Som med så mycket annat som börjar som en fin tanke har det på något märkligt sätt förvandlats till ytterligare något vi föräldrar förväntas prestera. Det räcker tydligen inte längre att ha sommarlov tillsammans. Vi ska också vara medvetna om att vi har sommarlov tillsammans, uppskatta varje ögonblick och helst skapa minnen som barnen kommer att bära med sig resten av livet. Gärna med sand mellan tårna, solnedgångar och någon spontan aktivitet som får hela familjen att skratta samtidigt.

Jag har sett bilderna. Familjer som sitter på filtar i motljus och ser ut att befinna sig i ett tillstånd av närmast andlig samhörighet. Ingen verkar ha glömt besticken till picknicken, ingen har satt sig på en myrstack och ingen vuxen ser ut att fundera över om maten som ligger kvar i bilen fortfarande går att äta. Jag tänker att det måste finnas en hel del planering bakom den där spontaniteten.

Själv har jag alltid haft en viss fallenhet för att planera trevligheter. Jag kan lägga orimligt mycket tid på att undersöka utflyktsmål, restauranger och tänkbara aktiviteter. Eller ska vi vara ärliga så kan jag få Adam att göra det. Bara för att sedan upptäcka att det enda som egentligen behövdes var en ledig eftermiddag och något gott att äta. Det har dock sällan hindrat mig från att göra en ny plan nästa gång, eller be Adam göra det.

Men någonstans måste man ju fråga sig varför allting behöver vara så perfekt. Och framför allt vem som egentligen har bestämt vad perfekt innebär.

Jag kanske tycker att en perfekt sommardag innehåller en utflykt till havet, en välfylld picknickkorg och en lagom ambitiös aktivitet som både är rolig och lite lärorik. Barnen kanske hellre vill ligga i mamma och pappas säng, titta på Barbie eller Blixten McQueen och äta popcorn.

Och om jag tänker efter är det inte särskilt svårt att förstå dem.

Där ligger man tillsammans, alldeles nära, utan att någon behöver göra sig i ordning eller komma ihåg att packa något. Det gör ingenting om det regnar och det finns ingen särskild tid att passa. Man kanske inte ens ser hela filmen, eftersom någon somnar eller samtalet plötsligt handlar om något helt annat. Det är möjligt att jag skulle ha haft lite svårt att betrakta detta som en fullgod semesteraktivitet om jag samtidigt hade haft en lista med sevärdheter som vi borde hinna med. Vilket är synd, för kanske var det just en sådan eftermiddag som barnen egentligen ville ha.

Jag kommer att tänka på Alfons Åbergs farmor, som redan för länge sedan hade förstått något som vi vuxna verkar ha börjat glömma. Att det faktiskt är bra att ha lite tråkigt ibland, eftersom man annars inte riktigt uppskattar när man har roligt.

Det är en ganska befriande tanke. Särskilt i en tid när vi knappt vågar låta en ledig eftermiddag passera utan att fylla den med något meningsfullt. Alfons farmor verkade inte ägna särskilt mycket tid åt att fundera över om hon hade maximerat deras gemensamma upplevelser. Hon lät livet ha sin gång, vilket möjligen är en av anledningarna till att hon framstår som så klok.

När jag tänker tillbaka på våra egna somrar undrar jag därför varför jag ens känner ett behov av att fundera över om vi gjorde rätt.

Vi reste, badade, åt glass och upplevde en massa saker tillsammans. Men vi hade också dagar när absolut ingenting hände. När någon sov för länge, någon annan ville göra något och ingen riktigt kunde enas om vad. Vi packade strandväskor, glömde saker hemma, letade efter parkeringsplatser och försökte hålla reda på vem som senast hade sett solkrämen.

Jag minns hur vi kunde ägna en mindre evighet åt att göra oss klara för stranden. Badkläder, handdukar, matsäck, något att läsa, något att leka med, något att sitta på och gärna något extra ifall något av det andra inte skulle fungera. När vi väl kom fram kunde jag ibland känna mig så nöjd över att ha fått med allting att själva strandbesöket nästan framstod som en bonus.

Ibland var vi fantastiskt harmoniska och ibland var vi en ganska vanlig familj som råkade befinna sig på samma semester.

Och när vi flera år senare pratar om någon av de där resorna visar det sig att barnens starkaste minne inte nödvändigtvis är den där fantastiska sevärdheten jag hade lagt veckor på att hitta. Det kan lika gärna vara en märklig glass, en katt utanför hotellet eller den där gången pappa gick åt fel håll.

Själv minns jag möjligtvis hotellets avbokningsvillkor.

Det är både lite provocerande och väldigt befriande. Att det inte alltid är de stora upplevelserna som blir kvar, utan det som händer runt omkring dem. Ett samtal i bilen, en kväll som aldrig riktigt tog slut eller en fullständigt ordinär tisdag då alla råkade vara på ovanligt gott humör.

Samtidigt förstår jag tanken bakom de arton somrarna. För visst händer det något när barnen blir stora. Fast jag undrar om inte själva beräkningen är lite väl optimistisk.

Arton somrar låter ju som om barnen med oförminskad entusiasm skulle vilja tillbringa varje sommarlov med sina föräldrar ända fram till myndighetsdagen. Som om en sjuttonåring självklart skulle tacka ja till tre veckors familjesemester, bara för att det fortfarande finns en sommar kvar enligt den officiella beräkningen.

Jag misstänker att det där börjar förändras betydligt tidigare. Någonstans kring sommar tretton eller fjorton börjar det kanske dyka upp andra saker som lockar. Kompisar, egna planer och ett växande behov av att få bestämma över sin tid. Plötsligt är inte mamma och pappa längre det självklara förstahandsvalet för varje ledig dag.

Och det är ju precis som det ska vara. Det hade förmodligen varit betydligt märkligare om barnen närmade sig artonårsdagen och fortfarande tyckte att höjdpunkten på sommaren var att få följa med oss och titta på någon sevärdhet som jag hade hittat efter tre timmars research.

Men förändringen sker ganska obemärkt. Ingen kommer hem en torsdag och meddelar att detta var den sista sommaren då familjesemestern var en självklarhet. Det är snarare en långsam förskjutning där man plötsligt inser att det finns fler kalendrar att ta hänsyn till än den som hänger på kylskåpet.

Och även om det är precis så det ska vara kan jag ibland sakna tiden när vi alla var samlade utan att det behövde planeras särskilt mycket. När vi fortfarande levde i samma lilla värld och jag visste ungefär var alla befann sig. Åtminstone större delen av tiden.

Det är en märklig sak med föräldraskapet. Man ägnar så många år åt att hjälpa barnen att bli självständiga, och när de sedan lyckas kan man ändå känna ett litet styng av saknad efter den tid då de behövde en till nästan allting.

Jag är oerhört stolt över att mina barn klarar sig själva. Det är ju hela poängen. Ändå kan jag ibland bli lite överraskad när de berättar om något de har ordnat, bestämt eller löst utan att jag ens visste att frågan existerade. Jag behöver helt enkelt vänja mig vid att min roll i deras liv inte längre omfattar fullständig insyn i samtliga pågående ärenden.

Men det som framför allt förbryllar mig med teorin om de arton somrarna är att mina barn inte verkar ha förstått att våra somrar tillsammans är slut.

De fortsätter nämligen att finnas i mitt liv.

Vi träffas, pratar, äter tillsammans och delar sådant som händer. Ibland är det stora saker, ibland sådant som egentligen inte har någon betydelse alls men som man ändå vill berätta. Och någonstans i allt det där har vår relation förändrats, nästan utan att jag märkt när det hände.

Jag är fortfarande mamma, men jag får också lära känna de vuxna människor som mina barn har blivit. Deras tankar, deras humor, deras sätt att se på världen. Sådant som inte längre bara är en förlängning av min egen vardag, utan deras alldeles egna liv.

Det händer att vi sitter vid köksbordet och pratar och att jag plötsligt kommer på mig själv med att lyssna på någon som har kloka, genomtänkta åsikter om livet. Någon som jag en gång fick hjälpa att hitta rätt sko till rätt fot och som nu har perspektiv på saker som jag själv inte ens har tänkt på. Det är en ganska svindlande upplevelse, faktiskt. Särskilt när jag inser att de ibland har rätt och att jag inte längre kan hänvisa till att jag är vuxen och därmed automatiskt vet bäst.

Det finns något oerhört fint i det.

Vi behöver inte längre tillbringa varje semester tillsammans för att höra ihop. Vi behöver inte ens tycka om samma sorts semester. När vi ses är det för att vi vill, och det är en annan sorts gemenskap än den vi hade när barnen var små. Inte bättre eller sämre. Bara annorlunda.

Och som om livet verkligen ville understryka hur märkligt det är att försöka sätta ett slutdatum på familjelivet har jag dessutom blivit farmor.

Plötsligt finns det en liten människa som får mig att återupptäcka sådant jag inte tänkt på på många år. Små händer, små fötter och den där fullständigt självklara förmågan att få en hel familj att stanna upp inför något som för alla andra människor är en ganska ordinär händelse.

Jag som vanligtvis har ganska lätt för att fylla en dag med saker som behöver göras kan nu bli sittande och betrakta en liten människa som undersöker sina egna fingrar. Och tycka att det är en alldeles utmärkt användning av min tid.

Jag märker också att jag redan ser fram emot sådant som ligger flera somrar bort. Att få se henne upptäcka havet, springa barfota i gräset och kanske sitta vid ett köksbord och äta jordgubbar med betydligt större entusiasm än bordsskicket egentligen tillåter.

Jag har redan börjat föreställa mig små utflykter och saker vi skulle kunna göra tillsammans. Det är tydligen svårt att helt göra sig av med behovet av att planera trevligheter. Men den här gången tänker jag försöka komma ihåg Alfons farmors kloka inställning. Att inte varje ledig stund behöver fyllas med något särskilt och att det kan vara alldeles tillräckligt att bara vara tillsammans.

Jag behöver inte planera hela semestern, komma ihåg varenda vattenflaska eller se till att alla har rena badkläder. Jag får vara med ändå. På ett nytt sätt, från en annan plats i familjen.

Och kanske är det just där någonstans som jag börjar förstå vad jag egentligen tycker om de där arton somrarna.

För visst har jag haft mina arton somrar med barnen som små. Eller möjligen tretton, om vi ska vara lite realistiska. Och jag skulle gärna uppleva några av dem igen, om så bara för en eftermiddag. Inte för att göra något annorlunda eller skapa ännu fler minnen, utan för att få vara där en liten stund. Mitt i allt det där alldeles vanliga som jag inte förstod var så värdefullt medan det pågick.

Jag skulle till och med kunna tänka mig att packa den där strandväskan igen. Trots att jag vet att vi förmodligen skulle glömma solkrämen.

Men jag vill inte heller byta bort det vi har nu.

Jag tycker om att mina barn är vuxna. Jag tycker om människorna de har blivit och att jag fortfarande får vara en del av deras liv. Och jag tycker om att familjen fortsätter växa och förändras på sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig när vi en gång packade bilen för ännu en sommarsemester.

Kanske är det också därför jag tycker att vi ska vara lite försiktiga med att räkna ner livet medan vi håller på att leva det. För om vi hela tiden tänker på hur många somrar vi har kvar riskerar vi att missa den vi faktiskt befinner oss i.

Och det vore väl ändå ganska synd.

Så jag tänker inte räkna fler somrar.

Jag tänker fortsätta leva dem, tillsammans med dem jag älskar, på det sätt som livet råkar se ut just då.

Och blir det regn i tre veckor vet jag åtminstone att IKEA finns kvar.