Är det något mer när jag ändå håller på?

Jag skulle bara parkera bilen.

Det känns viktigt att säga.

Jag hade inga större ambitioner än så. Ställa bilen någonstans, betala för platsen och gå in i en butik.

En ganska okomplicerad plan.

Tydligen hade parkeringsbolaget andra tankar om min roll i det hela.

Förr parkerade man. Det var hela aktiviteten. Man ställde bilen på en parkeringsplats, stoppade pengar i en automat och gick därifrån.

Nu ska jag först ta reda på vilket av Sveriges 48 parkeringsbolag som äger just de sex kvadratmeter asfalt jag råkat ställa bilen på.

Jag hittar skylten.

Fel app. Jaha.

Ladda ner appen. Skapa konto. Verifiera mejladress. Skapa lösenord. Lägg till registreringsnummer. Lägg till betalkort. Godkänn villkor som jag inte läser men ändå intygar att jag har läst. Tillåt platsinformation.

Ja. Jag tillåter platsinformation.

Appen tänker.

Vi kan inte hitta din position.

…

Jag tittar på telefonen.

Sedan på parkeringsskylten.

Sedan på telefonen igen.

JAG STÅR PÅ ER PARKERING.

Jag kan se er skylt. Er skylt kan se mig. Min bil står på marken ni vill ha betalt för.

Hur mycket mer geografiskt närvarande förväntar ni er att jag ska vara?

Till slut hittar appen mig. Jag betalar.

Jag har nu lagt ungefär sju minuter på att betala för sextio minuters parkering.

Bilen är parkerad. Jag är geografiskt bekräftad.

Jag går mot H&M.

Det är nu jag gör misstaget att tro att den svåra delen är över.

Jag hittar det jag ska ha och går mot kassan. Eller det som en gång i tiden var en kassa. Nu är det självbetjäning.

Jag har egentligen ingenting emot självbetjäning. Tvärtom.

Det går fort. Man slipper köa. Ingen frågar om man vill ha kvittot i påsen eller i handen. Jag är positiv.

Än så länge.

Jag lägger mina varor i självbetjäningskassan. Jag vill betala. Det är hela vårt gemensamma uppdrag.

Maskinen har andra planer.

”Är du medlem?”

Nej.

”Vill du bli medlem?”

Nej.

”Vill du skänka fem kronor?”

Inte idag.

”Hur var din upplevelse?”

VI ÄR INTE KLARA ÄN.

Till slut får jag betala.

Och det är ungefär här jag börjar fundera över arbetsfördelningen.

Jag har hittat varorna. Scannat dem. Betalat dem. Packat dem. H&M har bidragit med lokalen och ett antal frågor.

Jag förstår att självbetjäning är framtiden. Det jag inte riktigt förstår är vid vilken tidpunkt jag tackade ja till extrajobbet.

Jag går ut ur butiken med känslan av att jag åtminstone borde få personalrabatt.

Och egentligen är det nästan det märkligaste:

Jag gillar självbetjäning.

Jag slipper köa. Jag kan göra saker i min egen takt. Jag behöver inte vänta på att någon annan ska hjälpa mig. På många sätt är det bättre.

Men någonstans på vägen verkar ordet service ha ändrat betydelse.

Förr innebar service att någon gjorde någonting åt mig. Nu innebär service allt oftare att någon har byggt ett system där jag kan göra det själv.

Och kanske är det fortfarande service.

Jag börjar bara undra vem den egentligen är till för.

För jag behöver inte längre vänta på människor. I stället väntar jag på system.

Det är möjligt att det är utveckling. Det är också möjligt att vi bara har bytt kö.

Sedan ska jag inom ICA Maxi på vägen hem.

Där får jag nästa arbetspass.

Jag tar min scanner, går runt i lugn och ro och scannar mina varor.

Det här gillar jag på riktigt. Det finns något fint i det. Ett ömsesidigt förtroende mellan mig och ICA.

Jag scannar mina varor. ICA utgår från att jag inte är kriminell.

Tills den gör det.

Avstämning.

Naturligtvis.

Inte när jag köpt en liter mjölk och ett paket kaffe. Nej. När vagnen ser ut som att jag förbereder familjen för tre månaders belägring.

Då ska en stackars anställd komma och slumpmässigt scanna varor för att kontrollera att jag inte försökt smuggla ut en purjolök.

Och det är ändå en ganska fascinerande konstruktion.

ICA har låtit mig göra en del av jobbet själv. Sedan behöver ICA kontrollera att jag har gjort jobbet rätt. Jag är alltså både kund och tillfälligt anställd, men tydligen fortfarande under prövotid.

Hela systemet bygger på förtroende.

Ända tills ordet AVSTÄMNING dyker upp på skärmen. Då känner man sig inte längre som en betrodd kund.

Man känner sig som en misstänkt med en purjolök.

Och trots att jag VET att jag har scannat allt blir jag omedelbart nervös.

Har jag scannat allt?

Har jag missat något?

Har jag stulit något?

Jag vet plötsligt inte.

Tänk om jag ÄR en sådan som stjäl?

Jag är 45 år gammal och har ingen tidigare känd historia av livsmedelsbrottslighet, men står ändå bredvid vagnen och försöker se avslappnad ut på ett sätt som garanterat får mig att se skyldig ut.

Jag ler lite mot den anställde.

Varför ler jag?

Sluta le.

Nu ser jag ännu mer skyldig ut.

Hon scannar en vara. Sedan en till. Jag följer varje rörelse.

Inte stirra. Var normal.

Jag vet inte längre hur man är normal.

Till slut:

”Det ser bra ut.”

Självklart gör det det. Jag är oskyldig. Jag visste det hela tiden.

Nästan.

Jag lämnar ICA med mina varor, min värdighet och ett fortsatt fläckfritt belastningsregister.

Jag hoppas det kommer med i nästa medarbetarsamtal.

När jag kommer hem återstår bara en liten sak.

Jag behöver ringa försäkringsbolaget och uppdatera en uppgift.

Det borde gå fort. Jag ringer.

”För att vi ska kunna hjälpa dig snabbare, knappa in ditt personnummer med tolv siffror.”

Jag knappar.

”Tack.” Lite musik.

”Ditt samtal är viktigt för oss.”

Det är det uppenbarligen inte, men okej.

”Du har plats 14 i kön.”

Mer musik.

”Visste du att du kan utföra många av dina ärenden på vår hemsida?”

Ja.

Det är därför jag ringer.

Jag väntar.

”Ditt samtal är viktigt för oss.”

Det börjar kännas som när någon säger ”vi måste verkligen ses snart” för tredje året i rad.

Tjugotre minuter senare svarar en människa.

”Hej och välkommen, vem talar jag med?”

Clara.

”Och ditt personnummer?”

…

Vad gjorde ni med det jag knappade in? Vart tog det vägen?

Finns det någon liten serverhall i Borås där miljontals personnummer ligger som ingen någonsin tittar på?

Jag uppger mitt personnummer igen.

”Då behöver du identifiera dig med BankID.”

Självklart.

Jag öppnar BankID. Identifierar mig.

”Och för säkerhets skull, kan du bekräfta din adress?”

Absolut.

Vid det här laget känns det som att det enda som återstår är ett salivprov och två nära anhöriga som intygar att de känner igen min röst.

Till slut är jag godkänd. Jag är jag. Det är fastställt. Vi kan gå vidare.

Och egentligen vill jag förstås att det ska vara svårt för någon annan att vara jag.

Men någonstans måste det ändå finnas en punkt där jag är tillräckligt mycket jag.

Personnummer. Personnummer igen. BankID. Adress.

Jag börjar känna att vi närmar oss den.

Själva ärendet tar fyra minuter.

Samtalet tog tjugosju.

När jag lägger på sitter jag kvar en stund.

Och det är någonstans här jag börjar fundera på när allt det här egentligen hände.

För jag är inte emot utvecklingen. Tvärtom.

Jag vill inte tillbaka till bankböcker, telefonkataloger och tre personer framför mig på Posten som ska lösa in en postväxel.

Det mesta har blivit enklare. Snabbare. Friare.

Men någonstans på vägen hände också något annat.

Arbetet flyttade på sig, lite i taget. Från företaget till mig.

Och eftersom varje liten förändring var rimlig märkte jag aldrig riktigt när jag började jobba.

Jag vet bara att jag under en helt vanlig eftermiddag har administrerat en parkering, arbetat i kassan på H&M, skött delar av logistiken på ICA, genomgått en internkontroll och ansvarat för min egen identifiering hos ett försäkringsbolag.

Och ingenstans längs vägen har någon frågat om jag har tidigare erfarenhet.

Men om jag nu ska vara helt ärlig känns det som att jag redan har klarat introduktionen, provanställningen och större delen av arbetsdagen.

Det enda jag saknar är ett anställningsnummer.

Och en lön.

Men nu när jag tydligen arbetar överallt återstår egentligen bara en fråga:

Vem skickar jag tidrapporten till?

Eller vänta.

Det kanske är jag som ska attestera den också.